En gång googlade en person "cool ung mamma" och kom till den här platsen. En annan gång nominerade tidningen mama den här bloggen till årets bloggmama.

Men jag är cool (ja!) och ung (relativt!) och en mamma (till två!).

Bloggar mest om livets treenighet: populärkultur, inredning och vårt himla försök att leva hållbart som familj.

Kontakt: idaekw@hotmail.com



Arkiv

Kategorier





maj, 2012

Los förlossos!

Hej vänner! Såhär gick det till när lillan kom till jorden. Vår förlossningsberättelse alltså.
Ursprungligen publicerad här.

De senaste veckorna har jag gått runt med regelbundna sammandragningar och lätta blödningar. Trodde att det varit värkar varje dag i veckor innan de bara försvunnit efter några timmar. Detta utan att det dykt upp någon bebis. Natten mot den fjortonde var jag less på utebliven sömn och stampade med lillfoten, ringde förlossningen och skulle upp för att få mig en sömntablett. Vi åkte upp,  jag blev undersökt och till vår stora förvåning fick vi följande besked:

Latensfas – check!
1 cm – check!
2 cm – check!
3 cm – check!
4 cm – check!
Det blev liksom inget av med den där sömntabletten.

Till 6 cm klarade jag mig med andning och upprepa mantran som lugn & trygg, fokusera på min fullt smärtfria fot och stora björntassar. Kände mig bäst i världen på det där med att föda barn. En superkvinna. Tackade mamma och pappa för lång och smal-generna.

Observera följande: Detta var innan jag träffade på oxytocindroppsvärkarna. För vid 6 centimeter tog det stopp i flera timmar. Ingenting gick framåt min fantastiska andning eller håltagning på hinnorna till trots. De där värkarna gjorde ingen direkt nytta. De var ju rätt fjuttiga egentligen. Så det sattes därför in värkstimulerande dropp och då blev jag rejält smärtpåverkad från noll till hundratusen. Den där lugna profylaxandningen byttes ut mot ”neeej det går inte” i en lustgasmask. Vid 7 cm tillkallades stora artilleriet och det var dags att sätta EDA. Min gräns var nådd. Hade lätt kunnat gifta mig (iförd vit nattskjorta och nersmärtat ansikte) med följande personer:

1. Narkosläkaren Tom. Han hade dock redan en fru. (Han pratade med australiensisk brytning så det lät som han kunde sina grejer)
2. Jan Epidural.
3. Josef. Som vägledde mig genom varenda värk, varenda sekund och som fysiskt bar min kropp när jag själv inte orkade.

Epiduralen gav helt fantastisk effekt och där återfick jag kontroll över situationen tillsammans med mannen i mitt liv (alternativ nummer 3 i listan ovan alltså). Förlossningen drog ändå ut något på tiden, här är ett diagram och om jag följt beräkningarna skulle lillan ha varit ute där strecket tar slut. Istället fortsätter vår förlossning på nästa sida.

Tyckte här att situationen helt plötsligt blev mycket roligare, älskade älskade lilla EDA. Jag var även påverkad av lustgasen och allas ständiga uppmärksamhet. Aldrig någonsin har någon tagit hand om mig som under dessa timmar. Minns det lite som om jag höll en stå-upp-show och alla tyckte att jag var skitrolig. Var liksom i centrum av situationen. Fick nyponsoppa serverad, hålla händer, massage, allt jag ville i hela världen. De sista centimetrarna innan krystvärkarna spenderade jag mellan i stort sett avsvimmat tillstånd, blir väckt av en värk och drar ytterligare några tunga andetag i masken. En cirkel. Något av en dimma innan urkraften tog tag i mig. För efter ett tag börjar det trycka på rejält bakåt och jag frågade den fantastiska barnmorskan Lena vad som händer om jag börjar trycka tillbaka. Hon svarade: inget om jag får känna att du är öppen 10 cm. Det var jag.

Förvandlades återigen till superkvinnan – fast denna gång på riktigt. Det var en helt fantastisk befrielse och världens häftigaste känsla. Allt var bara helt naturligt och den här fasen gick faktiskt snabbare än det brukar för förstföderskor.  Jag frågade barnmorskan hur långt det var kvar klockan tjugo i fem på eftermiddagen. Hon sa att flickan kommer vara ute innan klockan fem och jag kände att det här klarar jag – jag har hur mycket kraft som helst. 10 minuter senare låg vår älskling på mitt bröst.

49 cm.
3854 g.
Och finast i världen.

 

40 veckor!

I 40 veckor låg Stampe i min mage. Så himla knäppt. Där ska det ju finnas mat och tarmar, inte världens bästa människa och hennes hus. Jag älskade att vara gravid. Kanske för att jag trodde att alla jag mötte på stan tänkte ”där går framtiden!” när jag spatserade stolt. Kanske för att vardagen var omgiven av ett stort rosa moln av glittrande förväntan som fick varenda födelsedag och högtid att blekna. Eller för att jag var söt när jag och magen stod på barnavdelningar och köpte pyjamasar i storlek 50, till skillnad från nu när vi bara står i vägen och skriker när vi panikhandlar för att tvättstugan är uppbokad resten av veckan. Kanske.

Vi köpte Volvo och inredde barnrum och piffade och pyntade och handlade. Kände sparkar och grät åt ett suddigt ultraljud. Hade ont i magen, ryggen, bäckenet och snippan. Samtidigt. Kunde inte knyta mina egna dojjor, var konstant rädd att förlora henne och var fruktansvärt gravidsenil. Hade havandeskapsförgiftning trehundrasjuttionio gånger. Blev arg för inget, grinade för allt. Och helt klart lyckligast i världen. Det här är det bästa som hänt oss!Varenda kärleksklyscha upphöjt i tusen!