Hej

En gång googlade en person "cool ung mamma" och kom till den här platsen. En annan gång nominerade tidningen mama den här bloggen till årets bloggmama.

Men jag är cool (ja!) och ung (relativt!) och en mamma (till två!).

Bloggar om vegorecept, populärkultur, genus, barnböcker, nördigheter och föräldraskap.

Kontakt: idaekw@hotmail.com



Kategorier

  • Barnen
  • Barnkläder
  • Böcker
  • Bröllop
  • Fashion
  • Frågor & svar
  • Genus
  • Hemmet
  • Jul
  • Kalas
  • Livet
  • Miljösnällt
  • Musik
  • Odla
  • Podden
  • Pyssel
  • Recept
  • Tävling
  • Tips
  • Tv
  • Vänta barn
  • Vlogg


  • Arkiv

  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • maj 2012


  • november, 2013

    Dejtkvällen.

    Processed with VSCOcam with f2 preset

    Hej vänner! Igår målade jag naglar och åt sån där choklad som en alltid är för snål för att köpa. Och öste så vackra kärleksord över mannen i mitt liv att jag själv blev tåris. Sånt får mig alltid att känna mig blysam. Inte.

    Processed with VSCOcam with b1 preset

    Sedan åt vi middag på stan och firade vårt heterosexuella förhållandes treårsdag på RFSLs klubb. Länge leve de mänskliga rättigheterna!

    Processed with VSCOcam with f2 preset

    Fem glas vin och en hel natt + förmiddag med sömn senare såg vi På Spåret i sängen. Tog städer på tio poäng och åt chipssmulor.

    Alltså den här mannen, han är på egen hand anledningen till att de senaste tre åren har varit de bästa i mitt liv. Ja alltså om en räknar att det är hans förtjänst att jag också är en mamma idag. Annars skulle jag säga att det finns två anledningar.

    Tre år.

    stud3

    Idag hade vi tänkt fira att jag har stått ut med den här fantastiska mannen i tre år. Och han med mig.

    Han är min allra bästa vän i hela världen. Sån himla lyx att få vara kär i sin bästis.

    Vi hade planerat en dejtnight med tapas och champagne  och sovmorgon dagen efter. En sovmorgon tillsammans med Josef hände liksom senast innan jag fick ägget mitt befruktat. Innan gravidkissnödighet och morgonpigg bebis. Men jag har sett ett mönster: de enda (!!!) gångerna S blir sjuk är när vi har planerat dejtnight (vilket resulterat i att antalet sådana vi gått på = noll). Aldrig annars.

    Så nu kan vi gissa om S vaknade upp med feber imorse och dagen såg ut såhär:

    20131129-123151.jpg

    Svar: ja.

    Nedrans tänder.

    Men!!! Misströsta ej. Eftersom dagen senare såg ut såhär:

    20131129-123358.jpg

    Kommer S ändå spendera natten skavfötters med sin mormor för första gången evörz (peppar peppar). Och vi kommer ändå möta natten på Sundsvalls gator.

    Så hallå Sönnsvallsvänner – senast vi var på krogen stod Stadshusets dörrar öppna. Och Irishs. Och Mementos för den delen också. Och BK. Nä skoja, men vi kan väl ta några minuter till att kollektivt minnas BK med skräckblandad förtjusning mina årgångsvänner? <3

    Det jag menar är Jacks bar var knappast ens påtänkt senast jag var på en förfest. Det var längesen så att säga. Jag känner mig vilsen. Så berätta för mig – vart ska vi gå?

    Ny månad kräver nytt smeknamn som kräver nytt glasögonmontage.

    e2

    Från Stelton John till…

    e1

    Julpyntspaniken.

    j1

    Alltså hej. Det här med julpynt pressar mig lite. Tanken på att det är just de här julgranskulorna som vi införskaffar nu som vi antagligast kommer ha i hundrafemtio år till. De här som vi köper just precis i år kommer jag släpa med mig från hem till hem i en låda med andra julsaker. Och packa upp år efter år. När jag är skrynklig som ett russin och håret är grått. Jag kommer hänga upp dem i julgranen med skakig hand på ålderns höst. Och kanske kommer S för alltid minnas de virkade lussekatterna från sin barndoms jular.

    Därför blir det en djupgående analys varje gång jag ens överväger att ett julpynt har nog potential för att passera hemmets portar. Vilka är fördelarna? Och framförallt: nackdelarna? Vad gör detta föremål så speciellt att det förtjänar att etsa sig fast i S minne för alltid tillsammans med en varm känsla av förväntan och doften av nejlikor och kanel? Denna ständiga utvärdering av julsaker leder alltid till en tveksamhet. Jag har ingen relation till någon julsak som står i butikernas hyllor. Jag har aldrig sett dem förut. De är inte fyllda med något som helst minne om kalasbyxor och utsmyckade ägg. De säger mig ingenting!?!?!

    Tills igår. När jag och Josef på lunchen tittade in på Röda korsets second hand. Där uppenbarades det ting som sammanfattade min liksom Josefs barndomsjul samtidigt.
    Ett litet supersmalt stearinljus i rött.

    Så obetydligt men ändå så betydande.

    Och det får mig att tänka lite såhär: att barn är rätt så knäppa. Att oavsett hur utstuderade julpyntsval jag gör och hur vackra ting jag väljer att pynta med kommer hon minnas något annat. Något (till synes) helt värdelöst.

    j3

    Hej julen.

    jul1

    Hola amigos! Igår var det dags för det festliga spektaklet lyslördag i Sönnsvall. Och om något borde vara startskottet på min jul så är det när jag fulgråter på ett kolsvart torg till en barnkör som kör typ Stad i ljus. För att en sekund senare stå i strålkastarljuset av exakt all julbelysning som tänds exakt samtidigt. Och jag i panik måste torka bort min gråtskapade ansiktsmask av mascara pga ej längre kamouflerad i mörker. Fattar inte hur jag kan glömma att lamporna tänds varje år. Att det inte är safe att släppa loss sina inre känslor. Det är liksom därför jag går dit överhuvudtaget. För att julbelysningen ska tändas.

    I år glömde jag inte bara bort den lilla detaljen. I år glömde jag bort hela eventet. Tills jag snubblade in i tusen människor som kollektivt stod stilla i mörker. Detta när jag egentligen skulle snylta åt mig en gratis mössa från Polarn och Pyret. Men startskott fick det bli oavsett.

    Adventstjärnor, julklappar och S har plockat fram de bästa tipp-tapp-fingrarna jag skådat. Pepparkaksburken har hon hittat också. Omsorgsfullt bryter hon kakorna i små små bitar och delar med sig till mig och Josef. Om och om och om igen. Om en till exempel skulle stå i duschen kan en vänta sig att någon knackar på kabinen och sträcker fram en smula. Men ibland varierar hon sig också. Ibland är det andra små bruna bitar hon sträcker fram. Och kanske är det så att när en tagit emot hundratolv smulor pepparkaka slutar en granskar de så noga. Och kanske är det så att en då får äta lite kattmat.

    Feministiskt självförsvar!

    femsj

    Hej sönnsvallsbrudar! På måndag är det dagen för avskaffandet av våld i nära relationer. Därför bjuder Tjejjouren Skogsrå in till feministiskt självförsvar. Wooho. Jag är så peppad på att bli medveten om mina möjligheter och rättigheter. Och på att  kanske kanske kunna utplåna en del av den där vardagsrädslan. Slippa de nervösa blickarna över axeln och fingrarna hårt om nyckeln när en går ute sent på kvällen.

    Läs mer här!

    Tre punkter ba.

    ch1

    1. Ok en gissningslek: gissa vilka chokladbollar jag har gjort och vilka S har gjort.

    2. Idag har jag blivit kallad för fröken för första gången. Såhär en halv termin gjord av åtta på los lärarprogramos. Detta med anledning av vikariat.

    3. Håller på att förgås av stress. Har därför tryckt på en helt egenkomponerad pausknapp (bland annat stäng-av-ljudet-knappen på telefonen sorry) och försökt andas ut. Eller ja åtminstone andas på ett annat sätt än hyperventilering.

    Den där första jäkla tiden.

    zzzz

    Samtidigt som blondinbellabarnets nedkomst närmar sig tänkte jag att det var dags att kolla igenom min egen förlossningsmapp på datapatan. Minnas tillbaka. Det känns liksom som ljusår bort. Den där första jäkla tiden. För mig tog det hundra år att landa och känna en trygghet i mammarollen™. S hade kolik sina första tre månader på denna jord. Jag har nog aldrig skrivit om det tidigare. Hon skrek och skrek och vi var liksom hjälplösa. Hjärtat värkte ikapp med snippy och bäcken och bröst. Jag kunde inte trösta mitt eget barn. Det var nedbrytande att se den där lilla personen som jag skulle ta hand om och skydda och se till att inget ont någonsin hände i smärtor.

    Jag ville helst bara gömma mig under en sten. Om stenen fanns inom hemmets fyra väggar vill säga. Jag ville absolut inte röra mig i det offentliga, men det gjorde jag liksom ändå (när jag inte låg och trodde jag skulle dö i mjölkstockning för åttonde gången). Fikade och lunchade tillsammans med vänner, bekanta och en efterhängsen vetskap om ekvationen: S + skrik = *oändlighetstecken*. Och att det aldrig upphörande skriket skulle störa kostymnissarna och tanterna och alla i hela världen. Om vi säger att hon skulle råka bli tröstad av att bli ammad skulle jag ändå bara mjölka ner hela caféet och allas kladdkakor och dyra macchiatos med mina sprinklers till boppar. Om hon skulle råka komma till ro och somna skulle hon säkert dö i plötslig spädbarnsdöd.  Jag var konstant uppstressad, hysterisk och amningssvettig. Och lät mig inte få vara det.

    När hon var tre månader slutade hon andas. En liten stund. Och jag slutade amma. Kanske hör det ihop, att hon hade slutat gå upp i vikt och andningsuppehållet. Kanske är det också det hemskaste jag någonsin känt. De där tomma lungorna. Gropen under revbenet. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes. Och jag håller andan varje gång jag ska känna med handen på hennes mage att hon fortfarande lever. Men där rev jag alla ribbor och släppte alla förväntningar på hur cool jag skulle vara som mamma. Hur bekväm jag skulle känna mig i mammarollen™. Hur ofta jag kunde känna på hennes bröstkorg. Hur nära jag skulle ha vagnen när jag avslappnat fikade med gamla klasskompisar. Hur relaxat jag skulle amma i det offentliga tills hon var cirka två år. Hur orolig jag fick vara.

    Och tänk sådär ett och ett halvt år senare är jag helt säker på att jag är världens bästa mamma till S. En liten liten cool hönsmamma.

    jmf

    En annan sak som slog mig när jag kollade i mappen: alltså vad fräsch jag var bara ett par dagar efter los förlossos. Med piffig klänning och trendfärgen blåmärkeblå från det värkstimulerande droppet. Förstår exakt varför jag blev nominerad till tidningen Mamas  bloggmama-pris det året och inte ens blev bjuden på galan i år.

    prom2

    Söndagsmiddag: nasi goreng.

    nga2

    nga1

    Hola amigos! Här kommer något ni efterfrågar (senast av Isabell idag): recept! Det här är ett oveggo recept som jag hittade i en Halv Åtta Hos Mig-bok (som jag gav till min pappa i födelsedagspresent en gång i tiden och sedan tjyvade tillbaka, hehe) som förvandlades till ett veggo.

    Det här behövs:

    1 tsk curry
    ½ paket saffran
    3 dl ris
    olivolja
    200 g quornbitar
    1 st gul lök
    1 st vitlöksklyfta
    1 msk riven ingefära
    2 msk terriyakisoya eller ketjap benteng soja
    2 knippen sparris
    1 knippe koriander
    salt
    peppar
    (lime)

    Och såhär gör en:

    1. Koka riset med saffran och curry (enligt anvisningen på paketet)
    2. Stek quornbitarna tillsammans med soja, lök, vitlök och ingefära tills quornbitarna är genomstekta.
    3. Tillsätt skivad sparris i stekpannan när bitarna nääääästan är färdiga.
    4. Salta och peppra.
    5. Blanda ihop med det (obs färdiga) riset och toppa med koriander och eventuella limeklyftor.

    Vi hade också i en strimlad omelett (gjord på ägg, purjolök och gräslök) enligt Halv Åtta Hos Mig-boken, men det kändes nästan lite onödigt. Så en gör som en vill.

    En annan åkomma jag har ådragit mig (kanske mvh hypokondriker):

    CANCER.

    Så jag ringde min mamma och ba:

    - Hej jag tror mig ha fått cancer.
    - Nu igen?
    - Vadå igen? Påstår du att jag har orimliga mängder cancer? Min hjärntumör var faktiskt en komplex form av epilepsi som senare visade sig vara panikångest. Min bröstcancer en graviditet (hehe). Och min hudcancer var en godartad tumör. EN TUMÖR.
    - Jaha, vad har du fått den här gången?
    - Hudcancer. Igen. Jag har fått ett helt nytt brunt födelsemärke i ansiktet som har oregelbunden form, oregelbunda kanter och oregelbunden färg. Allmänt cancerigt med andra ord.
    - Mhmm.. men dina levnads- och solvanor är inte allmänt canceriga. Det är säkert bara ett ofarligt födelsemärke.
    - Ja. Det säger Josef också. Att jag säkert har haft det där hela tiden. Men nej. Man vaknar inte en morgon, tittar sig i spegeln, upptäcker samma gamla vanliga födelsemärke och försöker tvätta bort den för att man tror att det är en enorm chokladfläck. Man känner igen sitt ansikte!!!
    - Mmsa en bild på den så kan jag kolla.

    Men det gjorde jag inte. Istället levde jag som om denna dag var min sista. Och syndade:

    1. Shoppade.
    2. Åt kött.
    3. Bakade lussebullar innan första advent.

     

    Processed with VSCOcam with b5 presetsy2

    Men nu. Nu har jag mmsat. Och väntar på domen från den legitimerade fembarnsmodern.