En gång googlade en person "cool ung mamma" och kom till den här platsen. En annan gång nominerade tidningen mama den här bloggen till årets bloggmama.

Men jag är cool (ja!) och ung (relativt!) och en mamma (till två!).

Bloggar mest om livets treenighet: populärkultur, inredning och vårt himla försök att leva hållbart som familj.

Kontakt: idaekw@hotmail.com



Arkiv

Kategorier





februari, 2015

Bristvaror.

Just nu kretsar mycket i mitt liv kring sömn. Aldrig har det sovande tillståndet varit mer eftertraktat. Inte helt oväntat beror det på att våra nätter har ungefär de här hållpunkterna: vara vaken typ hela tiden!?!?!?

Detta resulterar i att jag vill gå och lägga mig jättetidigt på kvällen. Gärna ganska direkt efter att barnen har somnat. Gärna klockan 21. Det innebär alltså i sin tur att jag inte har så mycket tid till att göra så särskilt mycket alls utan ungar hängandes och klängandes i mina armar. Snittar på ett åtagande per dag. Ett enda åtagande som jag noga väljer från en lista i min telefon där jag antecknat allt jag borde göra så mina ärenden inte ska falla i glömska innan de blir gjorda. Vissa gäller kroppsliga behov (duscha, gå på toaletten utan publik, osv), andra gäller hushållsekonomi (anmäla föräldradagar, se över återbetalningsplanen till CSN, betala räkningar) och några har en rätt vag rubriksättning men innehåller saker som jag ändå inte hinner med dagtid och som ej bör glömmas (plocka upp en bit banan som jag tappade bakom sängen för tre dagar sedan).

Men så idag! Helt plötsligt, händer detta:

IMG_3002.JPG

Och jag får med ens helt nya superviktiga åtaganden på min viktiga lista: äta chokladbollar och se skidstafett till exempel.

Raj-raj på min födelsedag.

Det största tecknet på att jag inte längre är en gravid person förutom det här:

IMG_2849.JPG

Är att det har legat en chokladkaka i köket i två och en halv vecka utan att jag ätit upp den?!?!

IMG_2847.JPG

Ja. Tills iförrgår alltså. Då åt jag några rader till mellon.
Med den informationen avklarad kan jag berätta vad som mer hände iförrgår. Över till de lite mer dramatiska sakerna: vi hittade Bäbo i sängen iförd en nedblodad pyjamas.

Han kräktes nämligen bloooOoOod. Typiskt dålig sak kan en tycka. Särskilt om en är en hispig hönsförälder.

IMG_2827.JPG

Eftersom sömn är något som står så lågt i kurs i vårt hushåll valde vi att spendera halva natten vaken på akuten.

Tog den här selfien i ett försök att slå den här bilden i VM i trötthet:

IMG_2848.JPG

Kallar den ”att kunna hålla ögonen öppna”.

På akuten togs beslutet att vi skulle börja med att ev utesluta att blodet kom från mig (och att han i så fall fick i sig det när han åt). Detta genom att han fick äta från flaska hela natten lång. Igår klockan 10 efter ett par omgångar ersättning såg allt bra ut igen. Inget mer blod. En kan alltså anta att det kom från hans kvällsmål. Från mitt bröst. Och en kan dra slutsatsen att namnet Sharkie kanske inte är helt fel.

Slut på meddelande.

Det är lördag, klockan är 19, jag fyller 24 och håller ej exakt på att festfixa frisyren.

IMG_2823.JPG

Dagens outfit: ingen.
Make-up: utsmetad.

RS-virussäsong.

En dålig sak med att vara en hönsmamma och ej våga sig ut bland folksamlingar: att inse att varenda strumpbyxa i garderoben är anpassad för gravida magar och en inte har möjlighet att ta sig till närmsta H&M för att köpa nya. Så en tvingas bära det extra magutrymmet på sin bakdel.

En bra sak med att vara en hönsmamma och ej våga sig ut bland folksamlingar: Skid-VM i Falun. Här är en bild på mitt sällskap:

IMG_2779.JPG

Lillebror, två veckor.

IMG_2781.JPG

1. Ja alltså jag skrev ju i det här inlägget att om jag hade dött under operationen så hade jag aldrig fått ge mitt barn ett namn. Det är även sant om en blixt skulle slå ner i mitt huvud prick nu. Han är två veckor och namnlös.

2. Just nu tilltalas han som följande: Bullen, Sharkie (härstammar från hans amningsteknik) och Bäbisen (lätt det mest opersonliga namnet) (plus skulle inte precis passa jättebra på en 30-årig förtroendeingivande försvarsadvokat i framtiden)

3. Vet inte exakt vilka av dessa namn som Skatteverket skulle godkänna heller.

4. Jaha? Så vad har du gjort i två veckor istället för att bestämma vad din avkomma ska heta?

5. Slagit världsrekord i mjölkstockning till exempel. Fyra gånger på femton dagar.

6. Det tillsammans med det faktum att jag fått sova cirka två timmar per natt (upphackat i tjugominuterspass!?!??!?) i två veckor låg till grund för att testa på lite ersättning.

7. Och mina barn tenderar att ba: once you go flask you never go back.

8. Eller ja, once you go flask you go deltidsamning i det här fallet.

9. Innan produktionen eventuellt sinar tänkte jag testa ifall det finns någon i denna värld som tycker att min mjölk duger som den är: neonatalarna.

10. Eller ja. Först måste jag genomgå lite tester (på måndag!). Sen kan jag bli mjölkdonator. Sen är det fritt fram för de för tidigt födda att rådissa min mjölk, de med.

Jaha, så hur går tvåbarnsföräldraskapet då?

Ja. Alltså det är ju kanske inte för intet att jag såg fräschare ut när jag hade genomgått en förlossning, förlorat hälften av allt blod i min kropp och vaknat upp efter ett ingrepp som i journalen beskrivs som ”komplicerat”:

fl2

Än vad jag gjorde till exempel igår:

fl4

: – ) : – ) : – )

Stoppa mödradödligheten!

IMG_2615.JPG

För snart två veckor sedan föddes min son. Det var en helt vanlig förlossning. Gick som på räls. Nästan som på film (fast kanske med lite fler osnygga kroppsvätskor och med fler fula svordomar).

Ni vet när en håller sin partners hand så hårt att hen tror att en fingerfraktur hägrar (och hen vågar inte säga något såklart, utan stoppar bara diskret undan förlovningsringen i fickan under en värkpaus), hur hen fysiskt lyfter en när kroppen inte bär genom smärtan och jag lustgasfnittrade som aldrig förr (här är till exempel en bild på mig efter min första omgång lustgas, där jag dikterar att tre barn ska vi ha – för en sån här rolig fest vill jag gå på igen:)

fl1

Snygg frissa osv.

Allt gick superfint. Fyra timmar tog det när värkarna väl börjat. Men när vårt lilla (jaja stora) barn anlänt till världen krånglade en liten liten detalj bara. Det började med att moderkakan i min hjärtformade livmoder (vänligen observera formen på min livmoder mvh unik) inte ville komma ut. Sen gick det väldigt fort. En detalj som kanske hade kostat mig livet om inte akutknappar och läkare och operationssalar stod redo. Det är läskigt att tänka på. Att jag kanske hade kunnat tycka att hemförlossning är en jättebra idé eller lika gärna hade kunnat leva på ett ställe där jag inte hade fått tillgång till säker förlossnings- och mödravård.

Jag hann aldrig få veta vad vågen visade när de vägde mitt barn, jag låg istället på operation som i journalen omnämns som ”komplicerad”. Och hade det tagit slut där hade jag aldrig fått lägga mitt barn till bröstet, gett honom ett namn eller fått se honom växa upp.

Därför känns det här så himla viktigt för mig i år:

barnvg

IMG_2714-0.JPG

Här kan en läsa mer om barnvagnsmarschen den 8 mars!

Efter blodförlust kommer mjölkstockning.

Är som ett vandrande preventivmedel (se upp kiddos, detta är vad som händer om en inte skyddar sig) mvh blekgrå febersvettig svimnisperson med bröstet inslaget i en bh av vitkålsblad (obs en huskur).

IMG_2657.JPG

Tack och bock för gratulationerna!

IMG_2647.JPG
Nu är vi hemma.

Hej världen!

IMG_2593.JPG
Tack för alla lyckönskningar, gullisar!

Igår klockan 18:34 föddes vår Bäbo (äntligen!). Världens finaste. Allt har gått jättebra. Eller ja. Tills jag förlorade hälften av allt blod i min kropp.

Vi hörs en annan gång!