En gång googlade en person "cool ung mamma" och kom till den här platsen. En annan gång nominerade tidningen mama den här bloggen till årets bloggmama.

Men jag är cool (ja!) och ung (relativt!) och en mamma (till två!).

Bloggar mest om livets treenighet: populärkultur, inredning och vårt himla försök att leva hållbart som familj.

Kontakt: idaekw@hotmail.com



Arkiv

Kategorier





mars, 2015

Uni 10 år!

Paloma dots middle2       Hej hörni! Nu fyller våra kompisar och favoriter på UNI 10 år och idag är sista dagen med erbjudanden i webbshoppen (tryck på bilden ovan för att komma dit). Miljösnällt och genusmedvetet som vanligt! Tänkte att ni kanske ville veta.   

uni2

Och hej! Vill bara säga att jag skriver det här av egen fri vilja såklart! Att välja schyssta produkter som framställts på ett bra sätt kostar ju ofta lite mer (om en inte köper beggat <- bästa tipset 4-ever). Och om en inte köper begagnat tycker vi att det kan vara värt att lägga några kronor extra, men det är ju inte alltid möjligt. Då kan till exempel rea och nedsatta priser vara en lösning. Puss!

Det är ju sällan jag har två armar tillgängliga att viga enbart åt att knappra på ett tangentbord.

Så jag tänkte att jag skulle satsa på ett maffigt bildinlägg. Kolla igen mobbekamerans arkiv och lägga upp allt roligt och smart som jag har fotat den senaste tiden.

Tills jag insåg att allt jag fotat var en bebis. Min bebis. Utan något smart att säga eller roligt sammanhang. Utan för att jag är så himla kär i honom (och hans storasyster, men hon säger oftast ”nääääääääj inte knäppa kort” när jag försöker mig på något sånt).

IMG_3314.JPG

Så kär i honom när han är nyvaken i ett hav av kuddar.

IMG_3313.JPG

Så kär i honom när han kämpar med att hålla uppe sitt jättehuvud.

IMG_3317.JPG

Så kär i honom när han precis tagit ett bad.

IMG_3321.JPG

Så kär i honom när vi ska ta ett fridfullt familjefoto och han ser ut som världens ondaste bebis.

Slut på meddelande.

Mvh världens sämsta bloggare.

En hjärtformad livmoder (ett helt inlägg om the mother of life nu igen).

Komplikationerna vid min förlossning berodde ju på min något avvikande livmoderform. Hjärtformad alltså. Känner spontant att det är den bästa formen (kärlek e bäst) om det inte hade varit för att det kan innebära ytterligare komplikationer vid graviditet och förlossning, utöver att förlora hälften av sitt blod osv. Eftersom en hjärtformad livmoder inte utnyttjar sin fulla kapacitet pga skiljevägg i mitten orkar den inte bära lika tunga bebisar som en vanlig rund livmoder gör och bäbot får inte heller lika mycket plats = risk för för tidig förlossningsstart = dåligt (källa: Internet).

Det får mig att tänka följande:

1. Tacksamhet för att inget sådant hände.

2. HA HA HA har ni glömt bort att jag gick 11 dagar över tiden och har fått två 4-kilos-klumpar?!? Om en med klumpar menar barn.

3. Fatta vad stark min livmoder hade varit om den hade utnyttjat sin fulla potential?! Burit med båda sidorna om skiljeväggen. Kanske dubbelt så stark. Jag hade fött bebisar på 8 kilo.

4. 8 kilo. Det kanske är något slags svenskt rekord.

5. Kanske har jag Sveriges starkaste livmoder. Egentligen.

6. Det tar 41 veckor för mig att skapa en bebis på 4 kg.

7. Därför är det rimligt att anta att det skulle ta 41 veckor till för att skapa ytterligare 4 kg.

8. 41 + 41 = 82.

9. Jag skulle ha en dräktighetsperiod på 82 veckor.

10. Känner tacksamhet för att jag har den där skiljeväggen.

IMG_2785.JPG

4 kg nyfödlingsgos!

Kvinnodagen i bilder.

IMG_3182.JPG

Idag har vi gått barnvagnsmarschen. De två mest engagerade aktivisterna bor inte i denna vagn.

Alltså hallå ungar! Vill ni ha en mamma eller? Hon hade inte överlevt utan säker förlossningsvård! Dags att vakna och stå upp för allas rätt att överleva sin graviditet. Att vägra acceptera att kvinnors liv och hälsa prioriteras så lågt. Dags att rädda liv!

Andra saker jag har gjort idag:

kv1

Ammat en björn på bussen. 

 Annars då? S har fått en Barbie. Hon leker mest att Barbien är med i en springtävling. ”Oj oj vad snabbt hon springer! Fort fort!”.

IMG_3185.JPG

Jag har nog aldrig sett någon med längre löpsteg, det har jag nog inte.

En tredjedel av betänketiden har gått.

IMG_3105.JPG

Och lillebror är fortfarande namnlös.

Vi har avskrivit Sharkie, Bullen och Bäbisen som förslag. Nu går han under namnet Stånke.  För att han stånkar mest hela nätterna. Men vem vill heta det? Som 42-åring till exempel?

Andra ba: – Hej jag heter Amanda, jag fick det namnet för att det betyder ”hon som bör älskas” och för att jag är så himla älskvärd.
Och Stånke ba: Hej jag heter Stånke och jag stånkar mycket. Det är därför jag heter som jag gör.

2 månader kvar. Sen bryter vi mot barnkonventionen och alla barns rätt till ett namn!?!??! Och får böter? Och barnet tvångsdöps till konungens namn? Eller vad som nu händer om vi inte skickar in namnblanketten i tid?

IMG_3059.JPG

Otis? Herman? Vilgot? Alve? Ingemar? Stellan? Leo? Simba? Scar? Stånke? Carl XVI Gustaf?

Idag har S bjudit mig på glass.

Såhär såg hennes glass ut:

glass

Åtta kulor med både grädde och bärtopping!?!

Och såhär såg min ut:

IMG_9044.JPG

Två lillfingerlånga baguetter i strut. En ba tack.

Sen berättade hon en modern version av Bockarna Bruse:

- Nej, nej, nej, ta inte mig. Ta en matlåda.

Slut på meddelande.

Bildextra: förlossningen (aka förlossningsberättelsen) (aka världens längsta inlägg).

Okej. Hej säljig rubrik.

Inför mitt andra barns födelse hade jag önskemål om att Josef skulle ta lite fina bilder. Föreviga den stora dagen i svart-vita känslosamma foton (på vilka jag också skulle se jättesnygg ut). Kanske när jag får barnet på bröstet och blinkar bort en glädjetår samtidigt som jag har en perfekt (men lite autentiskt rufsig) frisyr. Kanske när jag är värsta powerkvinnan och överlever en dödsvärk. Jag gjorde till och med ett pinterestboard med en massa inspo.

Hur det gick? Ha ha ha ha.

1. Min systemkamera var sönder.
2. Foto var ej exakt prioriterat.

Men såhär såg det i alla fall ut, genom mobbekameran:

IMG_3052.JPG

Här är jag på mitt rum på avdelning 12 innan jag skulle få 8 shottar cytotec. Blev tvungen att beskära halva mitt ansikte för att jag får fortfarande lite ont i magen när jag ser mitt lilla ledsna-men-låtsas-vara-glad-ansikte (se utsmetad mascara under vänsterögat). Var ledsen pga:

1. Jag hade en preggokropp fylld av hormoner.
2. Några minuter tidigare hade en läkare berättat att jag hade helt slut på fostervatten under något som skulle vara en helt vanlig rutinkontroll, ta typ en sekund och efter denna skulle jag bli skickad hem till 13 liter hallonbladstedrickning och trappspring i ytterligare några oändliga övertidsdagar.
3. Trodde beskedet om frånvarande fostervatten och ivägrusande läkare innebar följande: döende Bäbo.
4. Sen kom läkaren tillbaka och jag fick såklart veta att Bäbo inte var döende samt ägnade resten av mötet med läkaren åt att nervösskämta om min livmodertapp. Men hallå ändå fortfarande chockad.
5. Googlade fram att ens livmoder typ kunde sprängas av cytotec. Det gjorde den inte. Min igångsättningsförlossning var så mycket lättare än min spontana.
6. Grämde mig för att jag inte hade kramat S hejdå, utan bara casual vinkat ”hejdå, ses om en timme”. Vilket vi inte gjorde.

Något som inte var ledsamt var att barnmorskan som tog emot oss på avdelningen och satte på mig sjukhusarmbandet ba:
- Åh Ida, det blir lätt att komma ihåg det namnet. Mitt barn heter Ida. Vad heter din partner?
- Josef.
- Jaha! Det heter mitt andra barn.

Och vi ba: It’s a sign. Det här ger tur.

IMG_3054.JPG

Det gav inte tur. Barnmorskorna ba ”en omföderska behöver inte alla doser cytotec, det här kommer komma igång av sig själv alldeles snart”. Det gjorde det inte. Istället delade jag rum med en förstföderska som bara behövde sniffa på sin shot innan hon blev bortrullad till förlossningen medan barnmorskorna bara ”åhå här blir det bebis snart!”. Kvar låg jag.

Eller nä. Jag låg inte kvar. Jag var på en massa promenader runt Sundsvalls sjukhus medan jag inte kände en enda värk. Älskar ändå sjukhusmiljö. Att gå runt och läsa på alla avdelningsskyltar och fundera på alla dramatiska livsöden som utspelar sig bakom dörrarna. Den här bilden är tagen på min favoritskylt:

IMG_3055.JPG

En ba ”okej : – )”

När jag hade fått alla åtta doser hade jag rätt onda och regelbundna sammandragningar, men var supertrött och försökte sova.

IMG_3057.JPG

När jag inte var uppe i BB-köket och micrade värmekudde alltså. Den här bilden har jag inget som helst minne av att jag har tagit. Men i den där micron ligger den, min värmekudde. 7 sekunder kvar.

Morgonen efter vaknade jag till en CTG-kurva som såg ut prick såhär:

ctg

 

INGET!?

ctg2

Men jag fick ändå komma bort till förlossningen där de tog hinnorna, värkarna kom igång på en gång och jag fick ooooooooont (se bild). Fyra timmar senare var han född (efter att jag klämt sönder Josefs hand, kärleksförklarat min barnmorska lustgasstyle, försäkrat mig tvåtusen gånger om att de inte skulle snitta mig utan förvarning – ja tills bebisen var cirka en krystvärk ifrån omvärlden, då önskade jag mig ett snitt).

IMG_3068.JPG

På den här bilden ska Josef klippa navelsträngen. Men det ser mer ut som han ska knivhugga sitt barn.

Jaja tur att en av oss fick snygg postförlossningsfrisyr i alla fall.

Resten vet ni. Moderkakan fastnade, jag höll på att förblöda, blev akutsövd och drömde nedsövningsdrömmar om flygande kuber. Jag hann aldrig få veta vad vågen visade när de vägde mitt barn, jag låg istället på operation som i journalen omnämns som ”komplicerad”. Och hade det tagit slut där hade jag aldrig fått lägga mitt barn till bröstet, gett honom ett namn eller fått se honom växa upp.

Men jag dog inte, fattar ni väl. Annars hade jag ju inte kunnat skriva det här. Och jag började minnas att jag hade en familj, precis genomgått en förlossning och senast jag var vid medvetande befunnit mig i en operationssal med smått panikartad stämning. Sen vaknade jag. Och började såklart väsa: – finns jag? En förvirrad IVA-sköterska förstod inte riktigt min existentiella fråga, så jag fick omformulera den till ”lever jag?”. Det gjorde jag.

Sedan ägnade jag ett par timmar åt att fråga efter vatten (vilket prick alla andra i uppvakningssalen också gjorde) (jag var den första personen som fick dricka – ett helt glas med saft) (fatta vad frestade alla andra måste ha blivit) samt att likt en gammal tant med barnbilder i plånboken upplysa prick alla som gick förbi min säng om att jag hade en son där uppe.

Funderade också rätt mycket på om bebisen vägde 10 kilo eller inte. Det gjorde han inte. Bara 4202 g.

Åtta timmar senare blev jag återförenade med dom här:

IMG_3058.JPG

Firade genom äta två rån med ost samt två droppåsar och blev för andra gången snuvad på den där fantastiska bb-brickan. Och firade med att bebisgosa såklart, med världens bästa lilla Bäbo. Älskar honom!