Bropet del ett: förferre och kyrkan.

12030825_10206395870189442_1658340121_n

12033787_10206395869829433_1127760337_n

Ja. Jag hade egentligen tänkt att timmarna innan bropet skulle utspela sig superharmoniskt i vårt hem. Min tärna/syster/Os godmother/vår förklädda barnvakt/min personliga stylist skulle sminka mig och locka mitt hår. Detta samtidigt som vi skulle dricka bubbel, lyssna på lugn musik och äta färsk frukt. Konversera på en sofistikerad nivå. Vara förväntansfulla och lite pirriga.

Men så blev det icke. Borttappade skor, vår lånebil som kapitulerade mitt i trafiken, flera timmar förseningar efter noga utstuderat tidsplan, en lägenhet som stormas av (våra) ungar, en försvunnen blivande make (han stod på vägen tillsammans med den kapitulerade bilen), hungriga barn, hungrig blivande brud, en bortglömd lunch, en enorm kastrull kokkorv, en dörrplinga som aldrig slutade tjuta av personer som skulle in och ut ur mitt hem, göra ärenden och/eller försöka sälja jultidningar <— några faktorer som inte gjorde pre-weddo-myset så zen.

12047355_10206395794347546_718182709_n

Men vi tog oss till kyrkan. Här är jag och Josef precis innan vi skulle gå in, när vi väntar i sakristian. Där vi proppade russin och vankade av och an. Väntade på att prästen skulle komma och hämta oss, säga att det var dags.

Så när vi väl stod där utanför kyrkan. Hörde klockorna slå för oss. Det där ögonblicket innan dörrarna öppnas, då en ska vara som allra mest redo att rymma eller typ lägga sig ner och dö och slå till på en begravning istället pga nervositet, då kände jag bara lugn. Vi klarade det. Vi tog oss hit. Hela familjen är här. Alla har ätit lunch. Alla har byxor på. Förutom dom som ska ha klänning. Dom har klänning på.

gr3

Vi gick in till en instrumental version av Håkan Hellströms Valborg, så himla fint. Och jag kunde vara så närvarande (eftersom jag tagit ut all hysterisk nervositet i förskott) och glad och säga hej till alla våra vänner. Tills jag kom fram till min mormor. Då började jag böla istället för att säga hej.

Vår vän Emelie spelade en helt fantastisk och finstämd version av Edward Sharpe & the Magnetic Zeros Home. Och jag bölade lite till.

Sen sa vi ”ja” till varandra, lovade att älska varandra tills döden skiljer oss åt och sprang ut och fick såpbubblor blåsta på oss.

gr1_2

Jag och min make (!!!!). Och mina barn + mina systrar.

gr6

Jag och mormor. <3