Hej

En gång googlade en person "cool ung mamma" och kom till den här platsen. En annan gång nominerade tidningen mama den här bloggen till årets bloggmama.

Men jag är cool (ja!) och ung (relativt!) och en mamma (till två!).

Bloggar mest om livet treenighet: populärkultur, fashion och feminism.

Kontakt: idaekw@hotmail.com



Kategorier

  • Barnen
  • Barnkläder
  • Böcker
  • Bröllop
  • Fashion
  • Frågor & svar
  • Genus
  • Hemmet
  • Jul
  • Kalas
  • Livet
  • Miljösnällt
  • Musik
  • Odla
  • Podden
  • Pyssel
  • Recept
  • Tävling
  • Tips
  • Tv
  • Vänta barn
  • Vlogg


  • Arkiv

  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • maj 2012


  • Kategori: Vänta barn

    13 anledningar att gå barnvagnsmarschen:

    1. 303 000 kvinnoliv går förlorade årligen på grund av komplikationer vid en graviditet, abort eller efter en förlossning.
    2. Samtidigt går mäktiga personer ut och försöker begränsa aborträtten.
    3. En sträng abortlagstiftning minskar inte antalet aborter.
    4. Bara antalet säkra aborter.
    5. Mot säkra aborter = för många personers dödsdom.
    6. Vi behöver inte minska antalet aborter utan antalet oönskade graviditeter. Mer resurser till sexualupplysning och subventionerade preventivmedel.
    7. Rätten till abort bidrar till ett mer jämställt samhälle. Det är en förutsättning. Flickor kan välja att utbilda sig istället för att bli kvar i fattigdom.
    8. Det är en mänsklig rättighet att få bestämma över sin kropp och sin hälsa.
    9. Bland fickor mellan 15 och 19 år i låg- och medelinkomstländer är mödradödlighet den näst vanligaste dödsorsaken.
    10. Jag hade aldrig överlevt min förlossning om inte läkare och operationssalar stod redo för mig.
    11. Nio av tio dödsfall hade kunnat undvikas om vilja och resurser hade funnits.
    12. Varannan minut förlorar en nyfödd den person som behövs allra mest.
    13. Varannan minut dör en kvinna i onödan.

    I Sundsvall är det min syster och hennes kompis som arrar. Den 11 mars klockan 11:30 från Hedbergskas stora trappa. Sen blir det kiddodisco på Pipeline (cirka det gulligaste jag vet), hurra!

    Mer info finns i eventet här. Och bor du inte i Sundsvall kanske det finns en marsch i din stad eller så kan en starta en egen (det har jag gjort flera gånger sen 2013).

    16879983_1263500280383567_1874476614_o

    Dagens tips dagens tips, tralalala dagens tips!

    fli2

    fli4

    fli3

    1. Kolla HÄR! En miljon fantastiska mönster. Älskar!

    Och över till något helt annat, men väldigt väldigt viktigt:

    fl3

    fl5

    fl4

    2. Åh blir så himla berörd av det HÄR reportaget om mammor på olika ställen i världen och vad de packar ner i sin bb-väska. Vill börja grina när jag läser om 23-åriga Ellen som har packat ner ett rakblad som hon ska skära av sin egen navelsträng med och lite snöre för att binda den.

    Hon är precis lika gammal som jag var när jag fick baby O. Då min moderkaka råkade fastna efter en annars strålande förlossning. Då jag förlorade hälften av allt blod i min kropp, men läkare, urakut sövning, fyra påsar blod och operationssalar stod redo.

    Alla förtjänar att överleva sin graviditet!

    Tidigare har jag bloggat om mördradödlighet här, här och här.

    Den förlossningsdeprimerades överlevnadsguide.

    IMG_2785.JPG

    Hej kompisar!

    Har på sistone läst en del åsikter att en som nybliven förälder kan ha ”rätt inställning” och inte låta barnlivet styra för att behålla ett intressant, socialt och aktivt liv även med unge. Att en liksom tar bebisen under armen, ser faran och eventuella RS-virus-hotfulla nysningar i vitögat och gör alla skojiga grejer ändå. Sluta hönsa och vara lite cool och inte låta omställningen förändra ens liv.

    Tänkte väga upp det lite och avslöja exklusivt att jag har kört på helt motsatt taktik den här spädistiden; jag satsar på att vara så himla snäll mot mig själv. Inte pressa min komfortzon en centimeter. Inte stressvettas med bebis på café. Låta allt ta så lång tid det tar. Göra saker när jag känner mig redo. Gömma mig bakom stängda persienner så länge omvärlden känns läskig (den kommer sluta göra det till slut). Kan ha att göra med att jag efter förlossningen varit rätt deppad och utöver sömnbrist, maratonamning och mjölkstockning ägnat en del tid åt att kräkas av ångest också <— men mer om det senare, när jag mår bättre och har distans till hur jag har känt.

    Det är ju inte superovanligt att en mår dåligt, särskilt inte efter en förlossning. Därför tänkte jag bara punkta upp lite postförlossningsgrejer som jag har pratat med en klok vän om:

    1. Det är okej att inte känna att det är en svinkul och rosafluffig period i livet, det där med att få en ny familjemedlem. Det är okej att känna att det är nattsvart och lika festligt som i Mordor.

    2. Det finns professionell hjälp att få. Alldeles gratis och oftast med kortare kötid till samtalsstöd. Prata med BVC eller MVC!

    3. Satsa på de basala behoven. De är extra viktiga efter en förlossning. Sömn! <3

    4. Och glöm inte bort att äta. Det är bättre att äta något än ingenting alls. Strunta i avancerad kokkonst om det inte finns tid och energi till det MVH levde på en diet av delicatobollar, nyponsoppa och orostat rostbröd *fitspo*

    5. Ta emot hjälp om du har möjlighet, bli avlastad och stöttad av närstående. Du är inte ensam!

    6. Gör något för dig själv. Hitta utrymme för andningshål. Ta en promenad om det får dig att må bättre, även om du bara har tid med en pytteliten skitkort en. Eller läs en tidning, lyssna på en pod, smörj in dig i nån exklusiv svindyr kräm, gör något du tycker om att göra.

    7. Skippa alla tankar om rutiner i början om det är stressande, gör det som funkar för din familj. Låt eventuella äldre syskon vara vakna sent om det vill sig, ät micromat, stäng av telefoner. Saker kommer ordna sig, det kommer kännas bättre.

    8. Första tiden handlar om att överleva. Att prioritera att må bra.

    XOXO.

    En hjärtformad livmoder (ett helt inlägg om the mother of life nu igen).

    Komplikationerna vid min förlossning berodde ju på min något avvikande livmoderform. Hjärtformad alltså. Känner spontant att det är den bästa formen (kärlek e bäst) om det inte hade varit för att det kan innebära ytterligare komplikationer vid graviditet och förlossning, utöver att förlora hälften av sitt blod osv. Eftersom en hjärtformad livmoder inte utnyttjar sin fulla kapacitet pga skiljevägg i mitten orkar den inte bära lika tunga bebisar som en vanlig rund livmoder gör och bäbot får inte heller lika mycket plats = risk för för tidig förlossningsstart = dåligt (källa: Internet).

    Det får mig att tänka följande:

    1. Tacksamhet för att inget sådant hände.

    2. HA HA HA har ni glömt bort att jag gick 11 dagar över tiden och har fått två 4-kilos-klumpar?!? Om en med klumpar menar barn.

    3. Fatta vad stark min livmoder hade varit om den hade utnyttjat sin fulla potential?! Burit med båda sidorna om skiljeväggen. Kanske dubbelt så stark. Jag hade fött bebisar på 8 kilo.

    4. 8 kilo. Det kanske är något slags svenskt rekord.

    5. Kanske har jag Sveriges starkaste livmoder. Egentligen.

    6. Det tar 41 veckor för mig att skapa en bebis på 4 kg.

    7. Därför är det rimligt att anta att det skulle ta 41 veckor till för att skapa ytterligare 4 kg.

    8. 41 + 41 = 82.

    9. Jag skulle ha en dräktighetsperiod på 82 veckor.

    10. Känner tacksamhet för att jag har den där skiljeväggen.

    IMG_2785.JPG

    4 kg nyfödlingsgos!

    Bildextra: förlossningen (aka förlossningsberättelsen) (aka världens längsta inlägg).

    Okej. Hej säljig rubrik.

    Inför mitt andra barns födelse hade jag önskemål om att Josef skulle ta lite fina bilder. Föreviga den stora dagen i svart-vita känslosamma foton (på vilka jag också skulle se jättesnygg ut). Kanske när jag får barnet på bröstet och blinkar bort en glädjetår samtidigt som jag har en perfekt (men lite autentiskt rufsig) frisyr. Kanske när jag är värsta powerkvinnan och överlever en dödsvärk. Jag gjorde till och med ett pinterestboard med en massa inspo.

    Hur det gick? Ha ha ha ha.

    1. Min systemkamera var sönder.
    2. Foto var ej exakt prioriterat.

    Men såhär såg det i alla fall ut, genom mobbekameran:

    IMG_3052.JPG

    Här är jag på mitt rum på avdelning 12 innan jag skulle få 8 shottar cytotec. Blev tvungen att beskära halva mitt ansikte för att jag får fortfarande lite ont i magen när jag ser mitt lilla ledsna-men-låtsas-vara-glad-ansikte (se utsmetad mascara under vänsterögat). Var ledsen pga:

    1. Jag hade en preggokropp fylld av hormoner.
    2. Några minuter tidigare hade en läkare berättat att jag hade helt slut på fostervatten under något som skulle vara en helt vanlig rutinkontroll, ta typ en sekund och efter denna skulle jag bli skickad hem till 13 liter hallonbladstedrickning och trappspring i ytterligare några oändliga övertidsdagar.
    3. Trodde beskedet om frånvarande fostervatten och ivägrusande läkare innebar följande: döende Bäbo.
    4. Sen kom läkaren tillbaka och jag fick såklart veta att Bäbo inte var döende samt ägnade resten av mötet med läkaren åt att nervösskämta om min livmodertapp. Men hallå ändå fortfarande chockad.
    5. Googlade fram att ens livmoder typ kunde sprängas av cytotec. Det gjorde den inte. Min igångsättningsförlossning var så mycket lättare än min spontana.
    6. Grämde mig för att jag inte hade kramat S hejdå, utan bara casual vinkat ”hejdå, ses om en timme”. Vilket vi inte gjorde.

    Något som inte var ledsamt var att barnmorskan som tog emot oss på avdelningen och satte på mig sjukhusarmbandet ba:
    - Åh Ida, det blir lätt att komma ihåg det namnet. Mitt barn heter Ida. Vad heter din partner?
    - Josef.
    - Jaha! Det heter mitt andra barn.

    Och vi ba: It’s a sign. Det här ger tur.

    IMG_3054.JPG

    Det gav inte tur. Barnmorskorna ba ”en omföderska behöver inte alla doser cytotec, det här kommer komma igång av sig själv alldeles snart”. Det gjorde det inte. Istället delade jag rum med en förstföderska som bara behövde sniffa på sin shot innan hon blev bortrullad till förlossningen medan barnmorskorna bara ”åhå här blir det bebis snart!”. Kvar låg jag.

    Eller nä. Jag låg inte kvar. Jag var på en massa promenader runt Sundsvalls sjukhus medan jag inte kände en enda värk. Älskar ändå sjukhusmiljö. Att gå runt och läsa på alla avdelningsskyltar och fundera på alla dramatiska livsöden som utspelar sig bakom dörrarna. Den här bilden är tagen på min favoritskylt:

    IMG_3055.JPG

    En ba ”okej : – )”

    När jag hade fått alla åtta doser hade jag rätt onda och regelbundna sammandragningar, men var supertrött och försökte sova.

    IMG_3057.JPG

    När jag inte var uppe i BB-köket och micrade värmekudde alltså. Den här bilden har jag inget som helst minne av att jag har tagit. Men i den där micron ligger den, min värmekudde. 7 sekunder kvar.

    Morgonen efter vaknade jag till en CTG-kurva som såg ut prick såhär:

    ctg

     

    INGET!?

    ctg2

    Men jag fick ändå komma bort till förlossningen där de tog hinnorna, värkarna kom igång på en gång och jag fick ooooooooont (se bild). Fyra timmar senare var han född (efter att jag klämt sönder Josefs hand, kärleksförklarat min barnmorska lustgasstyle, försäkrat mig tvåtusen gånger om att de inte skulle snitta mig utan förvarning – ja tills bebisen var cirka en krystvärk ifrån omvärlden, då önskade jag mig ett snitt).

    IMG_3068.JPG

    På den här bilden ska Josef klippa navelsträngen. Men det ser mer ut som han ska knivhugga sitt barn.

    Jaja tur att en av oss fick snygg postförlossningsfrisyr i alla fall.

    Resten vet ni. Moderkakan fastnade, jag höll på att förblöda, blev akutsövd och drömde nedsövningsdrömmar om flygande kuber. Jag hann aldrig få veta vad vågen visade när de vägde mitt barn, jag låg istället på operation som i journalen omnämns som ”komplicerad”. Och hade det tagit slut där hade jag aldrig fått lägga mitt barn till bröstet, gett honom ett namn eller fått se honom växa upp.

    Men jag dog inte, fattar ni väl. Annars hade jag ju inte kunnat skriva det här. Och jag började minnas att jag hade en familj, precis genomgått en förlossning och senast jag var vid medvetande befunnit mig i en operationssal med smått panikartad stämning. Sen vaknade jag. Och började såklart väsa: – finns jag? En förvirrad IVA-sköterska förstod inte riktigt min existentiella fråga, så jag fick omformulera den till ”lever jag?”. Det gjorde jag.

    Sedan ägnade jag ett par timmar åt att fråga efter vatten (vilket prick alla andra i uppvakningssalen också gjorde) (jag var den första personen som fick dricka – ett helt glas med saft) (fatta vad frestade alla andra måste ha blivit) samt att likt en gammal tant med barnbilder i plånboken upplysa prick alla som gick förbi min säng om att jag hade en son där uppe.

    Funderade också rätt mycket på om bebisen vägde 10 kilo eller inte. Det gjorde han inte. Bara 4202 g.

    Åtta timmar senare blev jag återförenade med dom här:

    IMG_3058.JPG

    Firade genom äta två rån med ost samt två droppåsar och blev för andra gången snuvad på den där fantastiska bb-brickan. Och firade med att bebisgosa såklart, med världens bästa lilla Bäbo. Älskar honom!

    Stoppa mödradödligheten!

    IMG_2615.JPG

    För snart två veckor sedan föddes min son. Det var en helt vanlig förlossning. Gick som på räls. Nästan som på film (fast kanske med lite fler osnygga kroppsvätskor och med fler fula svordomar).

    Ni vet när en håller sin partners hand så hårt att hen tror att en fingerfraktur hägrar (och hen vågar inte säga något såklart, utan stoppar bara diskret undan förlovningsringen i fickan under en värkpaus), hur hen fysiskt lyfter en när kroppen inte bär genom smärtan och jag lustgasfnittrade som aldrig förr (här är till exempel en bild på mig efter min första omgång lustgas, där jag dikterar att tre barn ska vi ha – för en sån här rolig fest vill jag gå på igen:)

    fl1

    Snygg frissa osv.

    Allt gick superfint. Fyra timmar tog det när värkarna väl börjat. Men när vårt lilla (jaja stora) barn anlänt till världen krånglade en liten liten detalj bara. Det började med att moderkakan i min hjärtformade livmoder (vänligen observera formen på min livmoder mvh unik) inte ville komma ut. Sen gick det väldigt fort. En detalj som kanske hade kostat mig livet om inte akutknappar och läkare och operationssalar stod redo. Det är läskigt att tänka på. Att jag kanske hade kunnat tycka att hemförlossning är en jättebra idé eller lika gärna hade kunnat leva på ett ställe där jag inte hade fått tillgång till säker förlossnings- och mödravård.

    Jag hann aldrig få veta vad vågen visade när de vägde mitt barn, jag låg istället på operation som i journalen omnämns som ”komplicerad”. Och hade det tagit slut där hade jag aldrig fått lägga mitt barn till bröstet, gett honom ett namn eller fått se honom växa upp.

    Därför känns det här så himla viktigt för mig i år:

    barnvg

    IMG_2714-0.JPG

    Här kan en läsa mer om barnvagnsmarschen den 8 mars!

    BF+tvåsiffrigt.

    IMG_2511.JPG

    Hej! Jag går fortfarande runt här hemma med en badboll på magen och en unge i livmodern yo. Men inte så länge till, för nu har Bäbolicious bara några dagar kvar att välja på. Här är några förslag på datum och planer att sabotera:

    Tisdag 3 februari: Överburenhetskontroll (med potentiell tillhörande igångsättning <– ifall Bäbos jacuzzi börjat sina eller sådär) och tjejjoursmöte.

    Onsdag 4 februari: Hanna är här från Östersund så jag ska äta middag med henne och Emelie. Enligt barnmorskans ägglossningssnurra ska mitt ägg ha blivit befruktat samma helg som jag delade säng med Hanna och Emelie <– en sak jag inte kommer berätta för socialnämnden när faderskap ska fastställas.

    Torsdag 5 februari: Fullmåne. Bebisar gillar ju att anlända till fullmåne?!?!?!

    Fredag 6 februari: Okej. Har inga planer *glam_life*. Förutom att se på På Spåret. Älskar Lina Thomsgård, hoppas hon inte tävlar förrän nästa vecka (och då kommer jag kunna kolla i sällskap av en spädis, så nära men ändå så långt borta).

    Lördag 7 februari: Igångsättning även om jacuzzin inte har börjat sina.

    Ja. Inte blev det en januaribebis i alla fall.

    Men jag vann i alla fall gissa-datum-tävlingen över Josef. Jag är vinnaren oavsett när Bäbo II behagar ge upp ockupationen av min livmoder.

    Josefs gissning: 27 januari, 49 cm, 3854 g (vilket är exakt vad S vägde när hon föddes, han menar att det är mest tillförlitligt att utgå ifrån befintlig data).

    Min gissning: 2 februari, 52 cm, 4020 g, 10250 g (jag menar på att det är mest tillförlitligt att utgå ifrån sitt känsloliv: panik och rädsla)

    Synd att vi aldrig enades om något pris.

    41+1_3

    Avdelning saker som jag var orolig för i början av graviditeten men som känns skrattretande nu:

    Då: Att jag skulle missa att bebisen var på väg ut ur min kropp och råka födas i hallen.

    Nu: Känner en yttepyttesmärta i valfri del av min kropp placerad inom en radie på en meter ifrån min livmoder: ”Åh det är nog kanske dags för FÖRLOSSNING!!!!!!!! Det är nog VÄRKAR!!!!!!”. Och så var det inte det :ppPppPpp

    IMG_2459.JPG

    Har nu kommit till en ny fas i överburenheten:

    Den tar sig uttryck i två delar:

    1. Tidigare har vi packat ner små minikläder i storlek 50 och 56 i BB-väskan. Sen igårkväll finns även bebisplagg i storlek 62.

    IMG_2419.JPG

    2. Jag lyssnar på rådet ”ät katrinplommon eller något annat laxerande”.

    IMG_2411.JPG