Den där första jäkla tiden.

zzzz

Samtidigt som blondinbellabarnets nedkomst närmar sig tänkte jag att det var dags att kolla igenom min egen förlossningsmapp på datapatan. Minnas tillbaka. Det känns liksom som ljusår bort. Den där första jäkla tiden. För mig tog det hundra år att landa och känna en trygghet i mammarollen™. S hade kolik sina första tre månader på denna jord. Jag har nog aldrig skrivit om det tidigare. Hon skrek och skrek och vi var liksom hjälplösa. Hjärtat värkte ikapp med snippy och bäcken och bröst. Jag kunde inte trösta mitt eget barn. Det var nedbrytande att se den där lilla personen som jag skulle ta hand om och skydda och se till att inget ont någonsin hände i smärtor.

Jag ville helst bara gömma mig under en sten. Om stenen fanns inom hemmets fyra väggar vill säga. Jag ville absolut inte röra mig i det offentliga, men det gjorde jag liksom ändå (när jag inte låg och trodde jag skulle dö i mjölkstockning för åttonde gången). Fikade och lunchade tillsammans med vänner, bekanta och en efterhängsen vetskap om ekvationen: S + skrik = *oändlighetstecken*. Och att det aldrig upphörande skriket skulle störa kostymnissarna och tanterna och alla i hela världen. Om vi säger att hon skulle råka bli tröstad av att bli ammad skulle jag ändå bara mjölka ner hela caféet och allas kladdkakor och dyra macchiatos med mina sprinklers till boppar. Om hon skulle råka komma till ro och somna skulle hon säkert dö i plötslig spädbarnsdöd.  Jag var konstant uppstressad, hysterisk och amningssvettig. Och lät mig inte få vara det.

När hon var tre månader slutade hon andas. En liten stund. Och jag slutade amma. Kanske hör det ihop, att hon hade slutat gå upp i vikt och andningsuppehållet. Kanske är det också det hemskaste jag någonsin känt. De där tomma lungorna. Gropen under revbenet. Jag minns fortfarande exakt hur det kändes. Och jag håller andan varje gång jag ska känna med handen på hennes mage att hon fortfarande lever. Men där rev jag alla ribbor och släppte alla förväntningar på hur cool jag skulle vara som mamma. Hur bekväm jag skulle känna mig i mammarollen™. Hur ofta jag kunde känna på hennes bröstkorg. Hur nära jag skulle ha vagnen när jag avslappnat fikade med gamla klasskompisar. Hur relaxat jag skulle amma i det offentliga tills hon var cirka två år. Hur orolig jag fick vara.

Och tänk sådär ett och ett halvt år senare är jag helt säker på att jag är världens bästa mamma till S. En liten liten cool hönsmamma.

jmf

En annan sak som slog mig när jag kollade i mappen: alltså vad fräsch jag var bara ett par dagar efter los förlossos. Med piffig klänning och trendfärgen blåmärkeblå från det värkstimulerande droppet. Förstår exakt varför jag blev nominerad till tidningen Mamas  bloggmama-pris det året och inte ens blev bjuden på galan i år.

prom2