Julpyntspaniken.

j1

Alltså hej. Det här med julpynt pressar mig lite. Tanken på att det är just de här julgranskulorna som vi införskaffar nu som vi antagligast kommer ha i hundrafemtio år till. De här som vi köper just precis i år kommer jag släpa med mig från hem till hem i en låda med andra julsaker. Och packa upp år efter år. När jag är skrynklig som ett russin och håret är grått. Jag kommer hänga upp dem i julgranen med skakig hand på ålderns höst. Och kanske kommer S för alltid minnas de virkade lussekatterna från sin barndoms jular.

Därför blir det en djupgående analys varje gång jag ens överväger att ett julpynt har nog potential för att passera hemmets portar. Vilka är fördelarna? Och framförallt: nackdelarna? Vad gör detta föremål så speciellt att det förtjänar att etsa sig fast i S minne för alltid tillsammans med en varm känsla av förväntan och doften av nejlikor och kanel? Denna ständiga utvärdering av julsaker leder alltid till en tveksamhet. Jag har ingen relation till någon julsak som står i butikernas hyllor. Jag har aldrig sett dem förut. De är inte fyllda med något som helst minne om kalasbyxor och utsmyckade ägg. De säger mig ingenting!?!?!

Tills igår. När jag och Josef på lunchen tittade in på Röda korsets second hand. Där uppenbarades det ting som sammanfattade min liksom Josefs barndomsjul samtidigt.
Ett litet supersmalt stearinljus i rött.

Så obetydligt men ändå så betydande.

Och det får mig att tänka lite såhär: att barn är rätt så knäppa. Att oavsett hur utstuderade julpyntsval jag gör och hur vackra ting jag väljer att pynta med kommer hon minnas något annat. Något (till synes) helt värdelöst.

j3